Tillbaka till elementlistan
 |
Niobmetall används i smycken och som legeringsmedel i stål för att öka dess hållfasthet. Nioblegeringsstål används ofta i rörledningar. |
Niobium
Historia
Uppkallad efter Niobe, dotter till Tantalu . Upptäcktes 1801 av Hatchett i en malm som skickades till England. Metallen bereddes först 1864 av Blomstrand, som reducerade kloriden genom att värma den i en väteatmosfär. Namnet niob antogs av International Union of Pure and Applied Chemicstry (IUPAC) 1950 efter 100 år av kontroverser. Många ledande kemiska samhällen och statliga organisationer hänvisar till det med detta namn. De flesta metallurger, ledande metallföreningar och alla utom en av de ledande amerikanska kommersiella producenterna hänvisar emellertid fortfarande till metallen som ”columbium”.
Källor
Elementet finns i niobit (eller columbite), niobit-tantalit, parochlore och euxenite. Stora avlagringar av niob har visat sig associerade med karbonatiter (kolsilikatstenar), som en beståndsdel i paroklor. Omfattande malmreserver finns i Kanada, Brasilien, Nigeria, Zaire och i Ryssland.
Egenskaper
Niob är en blank, vit, mjuk och duktil metall och tar på sig en blåaktig gjutning när den utsätts för luft vid rumstemperatur under lång tid. Metallen börjar oxidera i luft vid 200 ° C, och när den bearbetas vid jämn måttlig temperatur måste den placeras i en skyddande atmosfär.
Användning
Niob används i bågsvetsstänger för stabiliserade kvaliteter av rostfritt stål. Tusentals pund niob har använts i avancerade luftramsystem som användes i Gemini-rymdprogrammet. Elementet har supraledande egenskaper; supraledande magneter har tillverkats med Nb-Zr-tråd, som bibehåller sin supraledning i starka magnetfält. Denna typ av applikation ger hopp om direkt storskalig elproduktion. Niob används också ofta för smycken.
Isotoper
Arton isotoper av niob är kända. Metallen kan isoleras från tantal och beredas på flera sätt.