Sedan mitt senaste förhållande har jag fattat det medvetna beslutet att vara singel tills en kille som i grunden är en enhörning dyker upp, vilket betyder att jag har varit singel länge. Det har faktiskt gått så länge att jag på min ensamaste natt faktiskt har övertygat mig själv om att jag kommer att dö ensam. Innerst inne vet jag att så småningom kommer rätt kille att komma och sopa mig ur fötterna, men det finns vissa saker som får mig att känna att den uppfattningen inte är annat än en rördröm.
Dejtingsajter är deprimerande AF.
Jag har varit på flera olika dejtingar webbplatser och var och en av dem får mig bara att känna att jag simmar genom dumpningen och försöker hitta den minsta skräp. Jag säger inte att om du är på en dejtingsida är du skräp, men det är så mycket svårare att hitta en bra match och rensa bort förlorarna när allt jag får är några BS-linjer och en potentiellt falsk bild att gå av. Om det är en värld av dejting vill jag inte ha någon del av det.
Att träffa en lovande kille som visar sig vara en idiot är nedslående.
Även de som inte är bra har den här förmågan att få sig att se ut som om de är värda först. Då kommer masken av och bam! De är bara förklädda gremlins – och inte den söta typen som inte matades efter midnatt. Var har alla bra killar gått och varför kan jag inte hitta någon av dem? Åh rätt, de är redan tagna eller för upptagen för att gå alls.
Jag går ofta månader utan att krossa någon.
Det tar mycket för mig att jag verkligen är intresserad av en kille eftersom jag bara inte utvecklar känslor för många människor. Jag kan gå månader utan att tänka romantiskt på någon alls och när det händer, undrar jag om jag någonsin kommer att känna att jag hoppar över eller fladdrar i magen någonsin igen. Det är ganska skrämmande att tänka att om jag kan gå så länge utan det kan det bara vara för evigt.
Folk frågar mig ständigt om mitt kärleksliv och mitt svar är alltid detsamma.
Jag har bokstavligen inget att säga förutom ”Jag har smsat med den här killen jag träffade på Tinder några gånger.” Mitt kärleksliv är så obefintligt att när frågan kommer upp börjar jag ta tag i sugrör bara för att få ett halvt anständigt svar. Om jag är ärlig har jag inget kärleksliv att prata om, inte heller se en i horisonten.
När kärlekslåtar kommer, kan jag bara inte relatera.
Jag har ingen att tänka på och jag kommer inte ihåg när jag någonsin gjorde det. Det som är ännu värre är att när låtar om hjärtesorg kommer på, har jag ingen att tänka på då heller. Jag är så långt från båda ändarna av det kärleksspektrum som det sista förhållandet jag kom ur är inte att sväva i bakgrunden och det finns inget löfte eller antydan till ett nytt. Jag sitter fast i kärlekslimbo.
Jag är immun mot killar som slår på mig.
Om jag ens märker att någon slår på mig, vilket är sällsynt eftersom jag är helt omedveten om det typ av saker, jag fejkar ett leende och påskyndar så att jag inte behöver delta i konversationen alls. Jag menar inte att känna mig fast eller inte lättillgänglig men av någon anledning gör det mig obekvämt. Om jag inte ens kan tillåta mig en liten flirt, hur ska jag hitta ett förhållande?
Jag har insett att jag hellre vill vara ensam.
Den enda personen jag kan tillbringa mer än några timmar i taget är jag själv. Jag njuter verkligen av mitt eget sällskap framför någon annans och jag tycker att det är en farlig sak. Det är en hal sluttning från att trivas till att hata alla andra och jag är rädd att jag glider snabbt.
Jag har mer än en äktenskapspakt med vänner.
Vad som började som ett skämt i mina tidiga 20-tal har blivit en allvarligt läskig verklighet. Mer än en av mina killevänner och jag har haft att ”om vi inte är gifta vid 40, ska vi gifta oss med varandra” prata, och det faktum att jag har mer än en säkerhetskopia är inte precis en hoppfull sak. Alla det får mig att tänka är att jag verkligen kommer att vara ensam tills åtminstone då. När åren börjar räkna ner hoppas jag att en av dem också är det.
När det finns ett anständigt dejtingsperspektiv är tanken på att ha honom i mitt utrymme skrämmande.
Jag har allt som jag vill ha det och jag vill inte att någon invaderar mitt personliga utrymme. När det gäller att ha en kille hemma kan jag bara tänka på vad han ska att döma mig för när han går in genom dörren.
TV-program gro mer känslor i mig än någonting annat.
Jag kom till den insikten nyligen och helt uppriktigt, det skrämmer mig att tänka att tanken på att hitta kärleken i mitt liv är mindre känslomässig för mig än att titta på en fiktiv karaktär hittar deras på skärmen under ännu en Netflix-binge. Jag vet att jag är öppen för kärlek och att det kommer så småningom, men det gör mig bara orolig för att jag inte kommer att kunna känna det när det äntligen gör det på grund av hur länge jag har varit ensam.
Sponsrad: Det bästa dejtings / rådgivningen på nätet. Kolla in Relationship Hero en webbplats där högt utbildade relationscoacher tar dig, får din situation och hjälper dig att uppnå det du vill. De hjälper dig genom komplicerade och svåra kärlekssituationer som att dechiffrera blandade signaler, komma över ett uppbrott eller något annat du är orolig för. Du ansluter omedelbart med en fantastisk tränare på text eller via telefon på några minuter. Klicka bara här …
Dela den här artikeln nu!
Angelica Bottaro Angelica Bottaro är en frilansande författare och blivande romanförfattare baserad i Toronto. Hon är en ivrig läsare och musikälskare och tycker om att gå vilse i det skrivna ordet och meningsfulla melodier.