Litium som litiumkarbonat används som ett psykoaktivt medel vid behandling av maniska depressiva störningar. Litiumterapi kräver daglig övervakning av serumlitiumnivåer tills rätt dosschema har bestämts. Halveringstiden för eliminering av serum varierar från 20 till 60 timmar. Sömnlöshet i en låggruppsgrupp beskrivs. Tremor, gastrointestinala symtom, urinfrekvens och viktökning var mindre frekventa vid lägre nivåer.1 Berusning inträffar aldrig plötsligt. Flera dagar till en vecka innan fullständiga symtom utvecklas, kommer en patient att uppleva slöhet, dåsighet, tremor, muskelsvängningar, dysartri, anorexi och kräkningar eller diarré. Ett fullt utvecklat fall av berusning visar ibland koma till semikom, stelhet, hyperaktiva reflexer och kramper. Det finns en hög förekomst av lungkomplikationer. Det är lämpligt att utföra periodiska plasmanatriumbestämningar. Låga plasmanatriumnivåer är associerade med litiumretention; höga nivåer med litiumeliminering. Olika grader av nefrogen diabetes insipidus har rapporterats förekomma hos 33% av de litiumbehandlade patienterna. Litium hämmar signifikant antidiuretiskt hormoninducerad vattentransport i njuren. Litium stör löst upptagande vatten och absorberar vatten från mag-tarmsystemet och producerar illamående, kräkningar, diarré och buksmärtor. Dessa symtom kan förekomma när som helst, på vilken serumnivå som helst. De förekommer oftast under tidiga behandlingsstadier och rensas vanligtvis spontant eller genom dosjustering. Kronisk litiumadministrering har en goitrogen effekt på 4% av de litiumbehandlade patienterna, med eller utan hypotyreos. I allmänhet resulterar litiumadministrering i något minskade T4-nivåer i serum och övergående förhöjda nivåer av TSH hos nästan 33% av dessa patienter.
Litium påverkar hjärtledningssystemet genom ofullständig ersättning för andra katjoner, särskilt natrium och kalium. Dessa elektrolytändringar står för de vanligtvis oviktiga och reversibla T-vågsfördjupningarna som observerats hos 10% till 20% av patienterna i litiumterapi.