Flera läkemedel är tydligen effektiva vid behandling av patologisk ilska och aggression. Eftersom många av studierna på aggressiva populationer tillät användning av samtidigt läkemedel är det oklart om effekten av varje läkemedel i en viss population är beroende av förekomsten av andra läkemedel, såsom antipsykotiska medel. Slutligen måste man vara försiktig med att utläsa effekten av ett visst läkemedel hos aggressiva patienter med andra neuropsykiatriska tillstånd än de där en viss effekt har fastställts. Litium verkar vara en effektiv behandling av aggression bland icke-pileptiska fångar, psykiskt utvecklade och handikappade patienter och bland beteendestörda barn med explosivt beteende. Visst, litium skulle vara den valfria behandlingen hos bipolära patienter med överdriven irritabilitet och ilskautbrott, och det har visat sig vara effektivt i denna population. Antikonvulsiva läkemedel är valfri behandling för patienter med raseriutbrott och onormala EEG-fynd. Effekten av dessa läkemedel hos patienter utan anfallsstörning återstår dock att fastställas, med undantag kanske för valproat och karbamazepin. Faktum är att dyphenylhydantoin inte verkade vara effektivt vid behandling av aggressivt beteende hos barn med anfall av anfall och visade sig vara effektivt i endast en fängelsepopulation. Det finns vissa bevis för effekten av karbamazepin och valproat vid behandling av patologisk aggression hos patienter med demens, organiskt hjärnsyndrom, psykos och personlighetsstörningar. Som Yudofsky et al påpekade i sin litteraturöversikt, även om traditionella antipsykotiska läkemedel har använts i stor utsträckning för att behandla aggression, finns det få bevis för deras effektivitet vid behandling av aggression utöver deras lugnande effekt hos agiterade patienter eller deras antiaggressiva effekt bland patienter vars aggression är relaterad till aktiv psykos. Antipsykotiska medel verkar vara effektiva vid behandling av psykotiska aggressiva patienter, beteendestörda barn och psykiskt utvecklingsstörda patienter, med endast blygsamma effekter vid hantering av patologisk aggression hos patienter med demens. Vidare, åtminstone i en studie, visade sig dessa läkemedel vara associerade med ökad aggressivitet hos psykiskt utvecklade personer. Å andra sidan kan atypiska antipsykotiska medel (dvs. klozapin, risperidon och olanzapin) vara mer effektiva än traditionella antipsykotiska läkemedel i aggressiva och våldsamma populationer, eftersom de har visat effekt hos patienter med demens, hjärnskada, mental retardation och personlighet. störningar. På liknande sätt kan bensodiazepiner minska agitation och irritabilitet hos äldre och dementa befolkningar, men de kan också inducera beteendeshämning. Därför bör man vara försiktig med att använda denna klass av läkemedel hos patienter med patologisk aggression. Betablockerare verkar vara effektiva vid många olika neuropsykiatriska tillstånd. Dessa läkemedel verkar effektiva för att minska våldsamt och överfallande beteende hos patienter med demens, hjärnskada, schizofreni, mental retardation och organiskt hjärnsyndrom. Som påpekats av Campbell et al i deras litteraturöversikt saknas dock systematisk forskning, och lite är känt om effekten och säkerheten hos betablockerare hos barn och ungdomar med patologisk aggression. Även om det används allmänt vid hantering av patologisk aggression har användningen av denna klass av läkemedel delvis begränsats av markant hypotoni och bradykardi, vilket är biverkningar som är vanliga vid högre doser. Användbarheten av det blodtryckssänkande läkemedlet klonidin vid behandling av patologisk aggression har inte bedömts adekvat, och endast marginella fördelar observerades med detta läkemedel hos irriterade autistiska och beteendestörande barn. Psykostimulerande medel verkar vara effektiva för att minska aggressiviteten hos hjärnskadade patienter såväl som hos våldsamma ungdomar med oppositionella eller beteendestörningar, särskilt
Leave a Reply