En annan broschyr heter ”Till medkämparna i motståndet”, som skrevs i februari 1943 efter tyska nederlag vid Stalingrad.
”Räkningsdagen har kommit – räkningen av tysk ungdom med den mest avskyvärda tyrannen som vårt folk någonsin har tvingats uthärda. Vi växte upp i ett tillstånd där alla fria yttranden hänsynslöst undertrycks. Hitlerjugend, SA, SS har alla försökt drog oss för att regimentera oss under de mest lovande åren i våra liv. För oss finns det bara en slogan: slåss mot partiet. Namnet på Tyskland är vanära för alla tider om den tyska ungdomen inte äntligen reser sig, hämnas, krossar sina plågar. Studenter! Det tyska folket ser till oss. ”
Det var medan broschyrer distribuerades vid Münchenuniversitetet att Hans och Sophie Scholl arresterades av Gestapo. De hade redan delat ut många White Rose-broschyrer som de bar med sig. Sophie och Hans insåg dock att de inte hade distribuerat dem alla. Eftersom så mycket besvär togs för att producera dessa broschyrer bestämde de sig för att de skulle se till att resten också distribuerades. De sågs kasta broschyrerna runt universitetets atrium av en vaktmästare som heter Jakob Schmid och han kontaktade Gestapo. Detta inträffade den 18 februari 1943. Schollerna hade bokstavligen alla bevis som behövdes av Gestapo.
Både Hans och Sophie erkände sitt fulla ansvar i ett försök att avsluta alla former av förhör som kan leda till att de avslöjar andra medlemmar i rörelsen. Gestapo vägrade dock att tro att endast två personer var inblandade och efter ytterligare förhör fick de namnen på alla inblandade som därefter arresterades.
Sophie, Hans och Christoph Probst var de första som togs med. inför folkdomstolen den 22 februari 1943. Folkdomstolen hade inrättats den 24 april 1934 för att pröva fall som ansågs vara politiska brott mot nazistaten. Utan undantag var dessa rättegångar inget annat än att visa rättegångar som var avsedda att förödmjuka dem som fördes fram, antagligen i hopp om att en sådan offentlig förnedring skulle skjuta upp någon annan som kanske tänkte på samma sätt som den fördömda. Alla tre befanns skyldiga och dömdes till döds genom halshuggning. Avrättningarna ägde rum samma dag.
Fler rättegångar ägde rum den 19 april och 13 juli 1943 när andra medlemmar av White Rose-rörelsen väckts inför folkdomstolen. Inte alla avrättades. Den tredje rättegången (13 juli) leddes inte av den ökända Roland Freisler och huvudvittnet – även vid rättegången (Gisela Schertling) – drog tillbaka sina bevis som hon hade avlagt under sitt förhör. Som ett resultat frikände domaren alla dem som var under rättegång den dagen med undantag av en, Josef Soehngen, som fick 6 månaders fängelse.